transibiriska

november – december 2016

_
_

Vi sitter i en kupé med fyra bäddar. En kvinna med blonderat hår och hård blå blick jämför våra ansikten med bilderna. Vi väntar. Hennes ögon på oss, våra ansikten. När vi fått tillbaka passen börjar tåget rulla igen. In över gränsen till Ryssland.

Det blinkar till ljuslöst. Som att känna igen sig på en plats du aldrig varit. En ton som har en sån exakt likhet med något jag känt förut. Ögonen blir blanka och jag lutar mig mot mörkret utanför glaset. Ljusen från fönster och gatlyktor flyger som stjärnfall genom spegelbilden av mitt ansikte. Där ute i mörkret över snön.

_
_

_
_

Vi kommer till Moskva på morgonen och stiger av på en snötäckt perrong. Från en jämngrå himmel faller tunga snöflingor över strömmen av människor som skyndar fram på den isiga gatstenen. Skäran och hammaren av guld på byggnader högt mot skyn. Gatsten som läggs av händer i kylan. Sten för sten. Något vecklas långsamt ut. Jag filmar grå duvor som flyger under övervakningskamerorna.

Vi sätter oss i stationens väntsal som är helt klädd i marmor och fylld av rader av plaststolar. Utspridda sitter män som läser böcker, män som sover, män som skruvar isär mobiler, män som döljer sina affärer mellan varandra och marmorväggen. Vi väntar i tystnaden under det höga taket över mumlet av de sänkta rösterna. Genom de stora fönstren ser vi snö fortsätta falla.

Jag tänker på blicken som inte viker undan. Jag tänker på skäran av guld. På händerna som lägger gatsten.

_
_

_
_

_

_

S I B I R I E N

_
_

Vi flyger genom natten över snöklädda ödemarker. Rakt genom mörkrets evighet, i ett varmt rum mot öster. 

I gryningen vaknar jag och vänder huvudet för att se ut genom tågfönstret. Himlen och marken har samma färg. Gråvita öppna, som speglingar av varandra. Björkar som brutits och svartnat sticker upp i vit snö. Vass och snö, och hästar långt borta. Jag vill öppna fönstret och vada snö med min kamera. Bränna fast landskapet. Blicken viker inte undan.

_
_

_
_

Timma efter timma försvinner och närmar sig. Tiden löser upp sig i snöröken runt tåget. Våra mobiltelefoner laddar ur, slocknar och vi stoppar undan de långt ner i våra ryggsäckar, där ligger de sedan tysta, begravda bland kläder i mörker. Snart har vi glömt dem.

När skärmarna svartnar så börjar orden samlas innanför huden. Jag håller dem kvar där och är försiktig med att låta dem läcka ut. Håller munnen stängd. Jag kommer veta när det är dags, då ska jag hålla pennan mot pappret. Men inte än.

_

_

_
_

Så plötsligt en människa, i vad vi tror är ingenstans. Hon går med böjd rygg och drar något efter sig. Så är hon borta igen och vi är åter mitt i ingenstans. Ständigt. Mitt i. Minut för minut på klockan som stannat. Nu är det bara en cirkel, siffror och visare faller bort. Vi äter när vi är hungriga, fyller kopparna med varmt vatten från samovaren i änden av vagnen. Hett vatten som får nudlarna att mjukna och blandas med buljongen.

Inne i tåget är det högsommarvärme. Flera gånger försöker vi prata med personalen ombord för att fråga om det går att dra ner temperaturen eller kanske öppna ett fönster. Men det är oklart om de förstår vad vi säger, vi förstår i alla fall inte vad de svarar. Vi går och lägger oss när skymningen faller, i underkläder utan täcke ligger vi på britsarna och försöker somna bort från värmen.

Tåget stannar och jag går ut på den snötäckta perrongen i tofflor och t-shirt. Folk skyndar förbi i pälsar och pälsmössor. Kvinnor med sjalar runt huvudet säljer rökt fisk och blekgula nallar.

Ibland försöker vi leta upp stationen på en karta. Vi pekar på kartan. Nu är vi här. Inget internet. Ingen el. Inga telefoner. Ingen klocka. Vi pekar på ett papper i en bok. Och jämför bokstävernas former med de som står på den snötäckta skylten på stationen.

_
_

_
_

Jag försöker fånga byarna i min kamera när vi flyger förbi dem. Kyrkornas guldkupoler är som slott bland de lappade trähusen. Här ute finns mer än hundra miljoner namn. Dubbelt så många ögon och händer som lever i förbund med den här marken. Pakten med jorden som sluts genom frön ur händer ner i jord till skörd på borden, som sedan stoppas i munnar in till blod. Jag tänker att i era namn är riket och äran.

_
_

_
_

En dag får vi besök av Sofia. Hon håller upp sex fingrar och bjuder oss på gelebjörnar, sedan försvinner hon leende. Men snart ser vi henne igen, vinkandes i vår dörr när hon springer fram och tillbaka i tågvagnens korridor. Hon kommer in till oss och berättar om sig själv, pekar och kommenterar saker i vår kupé. Allt på ryska och vi svarar på svenska. Det gör inte så mycket att vi pratar olika språk, vi förstår på något sätt ändå och vi skrattar med varandra. Hon delar med sig av sitt rosa läppglans. Håller en liten sminkspegel för att vi ska kunna måla våra läppar.

Sofias föräldrar har badtofflor och shorts, ständigt på väg till eller ifrån sin rökpaus mellan vagnarna där snön blåser in. Dit går vi också för att kyla ner oss när värmen i vagnen blir för mycket. Mamman har svart färgat hår och ett leende fullt av guldtänder. De kan inte engelska, men pappan svarar på tyska till oss. Gut, säger han och skrattar.

_
_

_

I R K U T S K  >  B A J K A L

_
_

Med nyvakna ögon ser jag den röda solen genom fönstret. Stationen är inbäddad i dimma som är så tjock att man kan sträcka ut handen och känna den mellan sina fingrar. Han som plockar upp oss på stationen säger att det är för att det varit en ovanligt varm vinter, det är därför det är dimma. Tecken, tänker jag. I hope you will have sun, säger han.

_
_

_
_

I bilradion spelas Lalehs låt ”It’s cold around me”. Vi sjunger med i baksätet när vi börjar rulla genom stadens tröga bilköer. Bilarnas röda baklysen ser filmiska ut i den vitgrå tjockan. När trafiken glesnar trycker chauffören gasen i botten genom skogar och små byar tills vi når bergen och sjön. Den äldsta och djupaste sjön på planeten, hållen av en cirkel av berg.

_
_

_
_

Solens stjärnljus glittrar i Bajkalsjöns vatten. Vattnet mellan två kontinentalplattor som sakta glider isär under oss, millimeter för millimeter. Sjön med de sjungande stenarna. Som kallas det blå ögat.

_
_

_
_

När vi står och ser ut över vattnet känner jag det. Tryggheten i evigheten som överlägset i sitt varande överträffar människans tafatta civilisationsbyggen och höjda röster. De blir sköra som sandslott i strandkanten. Det miljonåriga vatten som vilar i den här sjön kan ett människoliv aldrig omfatta. Men likväl är vi infattade. Vattnet föder oss och rinner mellan våra fingrar. Mellan våra läppar, genom våra kroppar. Om och om igen.

_
_

_

M O N G O L I E T

_
_

Klockan är sju på morgonen när vi stiger av tåget i Ulan Batar. Det är mörkt, solen har inte gått upp än. När himlen långsamt ljusnar bakom Bogdh Mountain (kungens berg) så känns det som om vi är mitt i ett moln. Vi känner smaken av kol. Till och med när vi sitter i bilen. Som att suga på en kolbit. I ett moln från underjorden.

Vi lämnar staden och åker på vägar mellan snöklädda berg. Långsamt bleknar smaken. Fönstren i bilen immar igen, men luften där ute klarnar. En timme från staden går vi ur bilen. Total tystnad. Jag kan höra mitt blod brusa, luften är iskall och klar.

Det är mitt i vintern och vi är de enda turisterna. När vi kommer in turiststationens spegelklädda matsal ligger det blodigt nyslaktat kött på borden. De förklarar att det är en extra kall vinter och att det kommer bli svårt för boskapen, det är därför de slaktar nu innan det blir värre. Sedan drar de för draperier eftersom att turisterna är här nu. 

_
_

_
_

Vi går upp på ett berg i den bitande kalla vinden. Örnarna cirkulerar över våra huvuden. Det är tjugo minus. Vi ser flockar av getter som vallas över den snöklädda marken. De ser ut som svärmar av fåglar och deras stigar blir mörka meandrande floder i de vita vidderna. De skrapar i snön för att hitta bete. Jag tar bilder tills mina fingrar blir så kalla att de gör ont.

Där uppe på toppen så nära himlen så känner jag det som att jag sjunker. En skuld som växer likt berget jag står på. Stigarna jag går på är inte mina. Att trampa på vit ren snö med kol i lungorna med en kamera runt halsen. Jag försöker fånga sånt man inte kan ta. Jag vill blunda samtidigt som allt omkring mig är vidunderligt och himlen är vidöppen.
_
_

_

_
_

_

Tillbaka i nationalparkens turiststation ligger jag i ett rum med plastmarmor-bård och päronsplittgröna gardiner. Jag känner den dånande fantomsmärtan av det som gått förlorat. Allt som kommer försvinna. En förtvivlad längtan efter det som finns kvar. Jag vill lämna. Lämna stigarna orörda. Jag vill bara att det ska vara över, så att detta kan vara för evigt.

_
_

_
_

Vi sitter runt matbordet på kvällen och våran guide berättar berättelser från Mongoliets historia. Jag önskar jag kunde memorera allt hon säger. Det är en helt ny värld. En annan mittpunkt i samma värld. Hon säger att många av hennes vänner lämnar landet för att studera någon annanstans. Men hon vill stanna. Hon säger att det är en viktig tid här.

_
_

_
_

Vi går ut när himlen färgar de snötäckta bergen rosa, lila och blå. Sedan står vi i den stilla tystnaden i det sakta försvinnande ljuset. Jag kan inte namnen på bergen. Jag kan inte språket som gav dem namn. Men jag känner vinden. Kylan bita i min hud.

_
_

_
_

Vi åker i en minibuss från sovjettiden för att titta på vildhästar som lever här bland bergen. Men så klart har de en historia av att en gång blivit hämtade av europeiska män som ville ha dem till ett zoo i Europa. Nu är hästarna tillbaka och man arbetar för att etablera en vild flock igen.

Vi lägger oss ner i snön och sjunger. Hållna av snö och tystnad pratar vi om drömmar och håller hårt varandras händer. Jag ber att människodrömmar om vildhästar på zoon ska dö ut och att vildhästarnas drömmar ska slå in.

_
_

_
_

När vi återvänder till staden passerar vi kolkraftverket så nära att vi skulle kunna veva ner rutan och ta på det. I musiken från bilstereon går det inte att svälja. Salta tårar på våra kinder. Kol på våra tungor. Runt bilen ligger allt begravt i den där gråvita tjocka dimman, som inte är dimma. Vill lämna. Vill stanna. Vill stanna allt. Vill inte att det ska bli fler saker som blir försent. Men allt jag ser är tecken.

_
_

_
_

På isiga trappsteg går vi upp mot den högsta punkten i staden. Ett stort kommunistiskt cirkelmonument av betong. Där nedanför bland halvfärdiga höghus står en buddha av guld med snö på sina axlar. Jag frågar våran guide om floderna. Hon säger att det bara är en kvar.

Kolgruvor som djupnar och floder som sinar. Utanför hotellet där vi sover sista natten leker barnen på botten av den tomma floden.

_
_

_
_

_

_

  G O B I

_
_

Vi lämnar Ulan Bator tidigt och ser solen gå upp bakom en bergskedja som böljar i vågor vid horisonten. Snart förvandlas landskapet och vi är mitt ute i Gobiöknen. Jag kan inte ta blicken från fönstret. Där ute mitt i den bitande kalla ökenvintern står kamelerna. Jag undrar om de kommer vara ett av de djur som klara sig i en värld där klimatet vrids till det extrema och ökenlandskapen växer.

_
_

_
_

Bilderna flyger förbi så fort. Mannen som plötsligt står däför en halv sekund bredvid stängslet. Eller bilskeletten. De är alla exponerade genom mörkret i min pupill. Negativen samlas i högar. När mina väggar är täckta så fortsätter jag med golvet och sedan taket. Ett hav av ökenstenar. Av sand som är som frön. Blicken viker inte undan. 

_
_

_
_

Byarna kastas förbi på den platta kala marken. Barn vinkar mot tåget och en kvinna går med böjd rygg under kolsäcken som ska värma hennes hem. Samma värme som värmer det rum vi sitter i.

_
_

_

_

K I N A

_
_

Så stiger vi slutligen av i Beijing. Fast mark under fötterna. Det är kallt disigt. Rött och grått. Taxishaffören spelar candy crush på sin telefon vid varje trafikljus. Smogen ligger återigen som en tjock molnbank mellan byggnaderna, som att himlen fallit ner över marken. Långt där bakom någonstans lyser solens svaga röda skiva. Den ser så liten ut. Vi är i staden som ligger etta på världens topplista för giftigast luft. Någon säger: att andas här är som att röka 50 cigaretter om dagen. Men det smakar ingenting.

_
_

_
_

Jag tänker på allt fallande stjärnljus som gått genom mörkret i min näthinna. Jag tänker på öknen och ser sanden, kamelerna, byarna. Jag tänker på världens djupaste sjö och ser vattnet glittra och bergen mjuka vid horisonten. Jag tänker på snö och kol. På alla tecken. Jag håller pennan mot pappret när orden glider genom mitt blod mot min tunga. Försöker skärpa blicken. Men i den stund jag börjar forma orden går hälften förlorat i min översättning. Från blod till ord.

_

/ FELICIA SJÖGREN /

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara